De sista jag vill är att verkligen inte känna såhär. Ärren långt långt där inne sitter så djupt, så det blir mentalt. Jag vet inte varför jag tänker så som jag tänker, jag orkar inte mer bara. Jag är egentligen den som rycker upp alla andra, som är lågan i ljuset och får människor att tänka frammåt, allting är inte omöjligt bara att de omöjliga tar lite längre tid. Men ibland släpper det lös för mig också. Jag kan inte gå omkring och tänka varje tankar dagar in och dagar ut, en dag måste de spricka. Men jag är stark, de gjorde mer ont än vad de flesta trodde. Och de sitter fortfarande kvar. De tar sin tid, men låt tiden läka.

" Sara, den personen jag är idag är tack vare dig "